Så här i efterhand...(eller: att ha fyra barn i huset)

...är det allt lite läskigt ändå.
Livet är ju perfekt, och vart tar man det då?
Målet är nått och nu ska det bara rulla på är det tänkt, och det kommer det med all säkerhet att göra!

Helgen var fantastisk, både med kalas, iordninggörandet av långbilen (min Cittra 5 som ska säljas nu som Tämjarn tagit sig an)och nedmonterandet av studsmattan (det var mitt jobb nu är det blev höst)...och barnens lekar. Allt har flutit på fantastiskt bra.
Kärleken får stryka lite på foten när vi är samlade alla sex, men den familjekänsla som finns i huset den veckan barnen är är är obeskrivbar, då är vi kompletta och fungerar nog som bäst.

De fyra små innebär en hel del roddande, även om det fortfarande inte handlar om aktiviteter utan bara i och med att komma runt dagen, allt plockande i hemmet, alla turer vid matbordet (tjat, ska ha; vill inte äta; orkar inte; men smaka lite, etc. etc.), 60 små naglar som ska målas, åtta par fötter som måste ha strumpor på hösten, precis som händerna ska ha vantar, ett X antal tänder att borsta, fyra barn som ska ligga närmast den som läser kvällssagan...
Det är maffigt, helt fantastiskt att få vara med om en storfamilj, men krävs en hel del konstant (o-medveten planering för att inte något/någon ska hamna mellan stolarna. Men det är väl också en fråga om rutin.

Och rutiner gillar vi!
Jag har väl aldrig träffat någon som är så A (anal; petig, bestämd, ordningsam, strukturerad)som Tämjarn och jag är glad för den egenskapen för han överför det även på mig. tror till och med att jag kan hålla tiden, om jag vill..! (Det är sällan jag vill, men det är strunt samma?)
Barnen uppskattar också rutiner, det gör väl de flesta egentligen men i olika stor utsträckning. Jag lever gärna i en ruta där jag kan flippa lite inom, men ramar - absolut!