Otippad nystart

Med fingertoppar ömma av självsprickor (hösten fordrar korta naglar men nu är de onödigt korta) ska jag åstadkomma lite text.
Kvar sen gammalt ligger projektet i att plocka fram det som finns efter operationerna, men det blir ett senare objekt för ångest.

Jag har ju en tendens att liksom häva ur mig det mesta som poppar upp, och forumet för detta har ju varit FB, inte helt populärt men samtidigt kan man välja det man vill läsa och välja bort resten. Jag bryr mig inte om vem som läser, ärligt talat, jag behöver skriva.

Så, istället för att krångla upp en ny blogg fortsätter jag på den här gamla.
I morgon når jag den ultimata åldern. Den ultimata åldern är 35 och jag har haft den känslan inför dessa siffror ända sen jag var 20. När jag fyllde 20, på dagen, ringde jag hem till min kompis AF (då AL) med ångest och antagligen grinade i telefonen. HUR fan skulle jag hinna allt? 20 i antågande och varken vidareutbildad, husägare eller småbarnsmamma. Det var då jag tänkte att det måste vara skönt att vara 35, för då borde allt "ha ordnat sig". Och det har det ju, men på flera sätt än vad jag trodde. Jag trodde nog egentligen inte så mycket, jag hade ju mest panik.

20-års festen var sådär vansinnigt bra som fester var på den tiden, när jag kunde hälla i mig alkohol och vakna pigg och frisk dagen efter. Begreppet "dagen efter" existerade inte ens för mig, så bra var det. Men jag lovar att jag förstod innebörden när jag fyllt 30...eller kanske till och med 25. Fast i och för sig, första bakfyllan nådde mig nog efter två dagars festande i Göteborg med vännerna L och B, och det var banne mig länge sedan..!
20-års festen.
Det var så en stock hamnade i min köksugn, för vidare förvaring (om än kort) i min garderob, det var festen då en kompis drack olivolja och grädde istället för Galliano och grädde (kaffet var om möjligt bortransonerat), men jag vet ärligt talat inte om han märkte det. Det var också festen när jag fick mina lutande shotsglas, vilka många år senare (vi snackar nutid) skulle finna identiska makar och bilda ett jämnt antal igen. Sen minns jag inte så mycket mer, men bra var det!
Alla andra åldrar, mellan 20 och nu har liksom inte spelat så stor roll. Jag trodde 35-års dagen skulle komma till mig med ett leende på läpparna men fan, jag är trött, känner mig grå och stel (måste snart iväg till kiropraktorn på allvar innan det skiter sig totalt), går på nån påhittad energireserv och...rycker gråa hårstrån. Fuck.
å nu sitter jag här, med tre fantastiska små flickor och en liten bonus pojke, i ett hus som jag trivs i fastän det inte är mitt och med en alldeles lagom trädgård som jag har små sega planer för, bra jobb och en underbar sambo.
Men jag håller på att bli gammal.
M har precis fått läxor i förskoleklassen och min första reaktion var ångest, ett helt nytt kapitel, totalt främmande för mig. När fasen ska man klämma in läxläsning också?! Och jag tränar inte ens, eller går någon obskyr kurs på studieförbund, eller har nån vettig hobby utöver att hålla hem, hushåll och husbonn i schack. Jag väljer visserligen en ganska simpel tillvaro, men det räcker. 35 år. Och det känns fan.

I morgon ska jag köpa hårtoning.