Så här i efterhand...(eller: att ha fyra barn i huset)

...är det allt lite läskigt ändå.
Livet är ju perfekt, och vart tar man det då?
Målet är nått och nu ska det bara rulla på är det tänkt, och det kommer det med all säkerhet att göra!

Helgen var fantastisk, både med kalas, iordninggörandet av långbilen (min Cittra 5 som ska säljas nu som Tämjarn tagit sig an)och nedmonterandet av studsmattan (det var mitt jobb nu är det blev höst)...och barnens lekar. Allt har flutit på fantastiskt bra.
Kärleken får stryka lite på foten när vi är samlade alla sex, men den familjekänsla som finns i huset den veckan barnen är är är obeskrivbar, då är vi kompletta och fungerar nog som bäst.

De fyra små innebär en hel del roddande, även om det fortfarande inte handlar om aktiviteter utan bara i och med att komma runt dagen, allt plockande i hemmet, alla turer vid matbordet (tjat, ska ha; vill inte äta; orkar inte; men smaka lite, etc. etc.), 60 små naglar som ska målas, åtta par fötter som måste ha strumpor på hösten, precis som händerna ska ha vantar, ett X antal tänder att borsta, fyra barn som ska ligga närmast den som läser kvällssagan...
Det är maffigt, helt fantastiskt att få vara med om en storfamilj, men krävs en hel del konstant (o-medveten planering för att inte något/någon ska hamna mellan stolarna. Men det är väl också en fråga om rutin.

Och rutiner gillar vi!
Jag har väl aldrig träffat någon som är så A (anal; petig, bestämd, ordningsam, strukturerad)som Tämjarn och jag är glad för den egenskapen för han överför det även på mig. tror till och med att jag kan hålla tiden, om jag vill..! (Det är sällan jag vill, men det är strunt samma?)
Barnen uppskattar också rutiner, det gör väl de flesta egentligen men i olika stor utsträckning. Jag lever gärna i en ruta där jag kan flippa lite inom, men ramar - absolut!

Inte bara den ultimata åldern...

Fick frukostsällskap idag, det hör inte till vanligheterna en vardag...jo, fröknarna äter gärna frukost hemma i och för sig. Men att vi två vuxna äter frukost hemma tillsammans är sällsynt, idag fick jag min önskan uppfylld emellertid. En skön fortsättning på en redan bra start av dagen.
Paketöppnandet i sängen avslöjade en intressant bok som jag kanske kan ta mig an redan ikväll och ett par suveräna Louboutin-skor, högblanka, röda med rem. Gudomligt snygga- och sköna! Kan vara de Ultimata Skorna.

Kan väl inte påstå att dagens mellanspel kommer att matcha början, men jag hoppas att eftermiddagen med hela familjen (barnen kommer idag) samlad blir mysig. Det är ju Hallsbergsmarken dessutom...bara en sån sak! ;)

Otippad nystart

Med fingertoppar ömma av självsprickor (hösten fordrar korta naglar men nu är de onödigt korta) ska jag åstadkomma lite text.
Kvar sen gammalt ligger projektet i att plocka fram det som finns efter operationerna, men det blir ett senare objekt för ångest.

Jag har ju en tendens att liksom häva ur mig det mesta som poppar upp, och forumet för detta har ju varit FB, inte helt populärt men samtidigt kan man välja det man vill läsa och välja bort resten. Jag bryr mig inte om vem som läser, ärligt talat, jag behöver skriva.

Så, istället för att krångla upp en ny blogg fortsätter jag på den här gamla.
I morgon når jag den ultimata åldern. Den ultimata åldern är 35 och jag har haft den känslan inför dessa siffror ända sen jag var 20. När jag fyllde 20, på dagen, ringde jag hem till min kompis AF (då AL) med ångest och antagligen grinade i telefonen. HUR fan skulle jag hinna allt? 20 i antågande och varken vidareutbildad, husägare eller småbarnsmamma. Det var då jag tänkte att det måste vara skönt att vara 35, för då borde allt "ha ordnat sig". Och det har det ju, men på flera sätt än vad jag trodde. Jag trodde nog egentligen inte så mycket, jag hade ju mest panik.

20-års festen var sådär vansinnigt bra som fester var på den tiden, när jag kunde hälla i mig alkohol och vakna pigg och frisk dagen efter. Begreppet "dagen efter" existerade inte ens för mig, så bra var det. Men jag lovar att jag förstod innebörden när jag fyllt 30...eller kanske till och med 25. Fast i och för sig, första bakfyllan nådde mig nog efter två dagars festande i Göteborg med vännerna L och B, och det var banne mig länge sedan..!
20-års festen.
Det var så en stock hamnade i min köksugn, för vidare förvaring (om än kort) i min garderob, det var festen då en kompis drack olivolja och grädde istället för Galliano och grädde (kaffet var om möjligt bortransonerat), men jag vet ärligt talat inte om han märkte det. Det var också festen när jag fick mina lutande shotsglas, vilka många år senare (vi snackar nutid) skulle finna identiska makar och bilda ett jämnt antal igen. Sen minns jag inte så mycket mer, men bra var det!
Alla andra åldrar, mellan 20 och nu har liksom inte spelat så stor roll. Jag trodde 35-års dagen skulle komma till mig med ett leende på läpparna men fan, jag är trött, känner mig grå och stel (måste snart iväg till kiropraktorn på allvar innan det skiter sig totalt), går på nån påhittad energireserv och...rycker gråa hårstrån. Fuck.
å nu sitter jag här, med tre fantastiska små flickor och en liten bonus pojke, i ett hus som jag trivs i fastän det inte är mitt och med en alldeles lagom trädgård som jag har små sega planer för, bra jobb och en underbar sambo.
Men jag håller på att bli gammal.
M har precis fått läxor i förskoleklassen och min första reaktion var ångest, ett helt nytt kapitel, totalt främmande för mig. När fasen ska man klämma in läxläsning också?! Och jag tränar inte ens, eller går någon obskyr kurs på studieförbund, eller har nån vettig hobby utöver att hålla hem, hushåll och husbonn i schack. Jag väljer visserligen en ganska simpel tillvaro, men det räcker. 35 år. Och det känns fan.

I morgon ska jag köpa hårtoning.