Tankarna vindlar ju i sina egna banor ibland, helt klart, men under ett halvårs tid har jag verkligen seriöst försökt avsluta kompletteringen av mitt Vita Arkiv, det som man fyller i OM-UTIFATT ATT...
Det blev klart igår och ett kompletterande papper lades i kuveret som nu står på den ilsket gräsgröna hyllan i datorrummet (märk väl att jag skrev datorrummet och inte datarummet, men i det här fallet skulle det faktiskt kunna vara ett datarum, det kan nog säkert de flesta datorrum vara. Fast det gäller inte datorstolar, eller?)
För varje gång jag har opererats har jag blivit mer och mer orolig för narkosens påverkan på uppvaknandet, ungefär som att jag vid varje flygning klarar mig förvånande nog överlevande utan en krasch, tänker jag att nästa gång är jag olyckan lite närmare...
Svärmor säger att det har med min ålder att göra och kanske är det sant, man blir påverkad av det som är omkring en, i mitt fall tre små barn. Livet ÄR bräckligt.
Men, nu ska det väl gå bra och jag är idag inte orolig för ett skvatt, kan jag säga. ToL för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hej, så du är en "Bloggare" nu, det låter nästan som något kriminellt, hehe... Själv har jag inte riktigt kommit igång med min... känns svårt att vara så paranoid som jag tenderar att bli... Låter mycket bra att du idag inte är nervös, det verkar vi andra fixa åt dig så bra.
SvaraRaderaVi höres / O massa Kram från Lilla Bult (som oxå vill lära sy & sticka o svetsa och sånt)
Hmmm...mystifieriskt...
SvaraRadera