Jag har inte varit utan ringar på mina fingrar sedan 12-års åldern. Och då menar jag det. Det har alltid suttit någon ring på nåt finger. Oftast har det suttit en guldring på mitt vänstra ringfinger... Men inte nu.
Snart ska jag rullas in på operation och ringarna var tvungna att komma av, vilket inte skedde förutan såg och tång. Svullna fingrar efter trädgårdsarbete, kraftigare och tjockare fingrar efter graviditeters viktuppgång. Men, jag ska ändå lämna in allt mitt guld (jo jag tackar!) för konstruering av en ny vigselring (eftersom jag fick klippa upp den (anar du ett mönster?) under en av graviditeterna) så jag kan lika gärna fixa till förlovningsringen och den andra ringen vid samma tillfälle.
Inget ont som inte har nåt gott med sig! ;)
Johan sågade och sågade med lilla sågen, det hände ingenting. Så tog han fram stora sågen. Men först tejpades knogar och finger så inte sågen skulle rispa huden, som redan varr svidig och narig. Jag var lika nervös inför ringsågningen som jag har varit inför operationen, livrädd att Johan av misstag skulle såga mig i handen med full kraft. Väl itusågad/uppbruten var ringen mycket svår att bända isär. Nästa gång blir det en plastring från en sån där godisautomat...
Så i och med operationen tänkte jag blogga för att dela med mig av min nya erfarenhet som tillfällig stomibärare och sedemera bäckenreservoaropererad.
Tjo och tjim!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar